Institutet för hälsa och välfärd uppger att de lägst utbildade och de som har de lägsta inkomsterna i allmänhet är sjukare och dör yngre än högt utbildade och de med höga inkomster. Också de arbetande är friskare än de arbetslösa. De socioekonomiska hälsoskillnaderna är stora i Finland och ökar hela tiden. Den nuvarande regeringen försöker ta tjuren vid hornen med hjälp av vårdreformen. Dess mål är att garantera likvärdiga tjänster till alla och att minska skillnaderna i hälsa.
Minskade hälsoskillnader förbättrar individens välfärd och sparar samhällets pengar. De direkta inbesparingarna kan stiga till flera miljarder euro och antalet invalidpensionerade kunde sjunka med cirka 20 000 personer. Också sysselsättningsgraden skulle stiga. Det står i allas intresse, också de förmögnas, att hälsoskillnaderna minskar.
Avsikten med hälsovårdssystemet är att minska hälsoskillnaderna, men det system med två nivåer som vi har fått i Finland leder rent av till djupare skillnader genom att gynna dem med bättre inkomster. De förvärvsarbetande har som mest tillgång till tre system och de som står utanför arbetslivet bara ett. Den privata hälsovården kan vara ouppnåelig för låginkomsttagare. Om man har låga inkomster för att man är arbetslös, har man inte tillgång till företagshälsovård. Och man kan vara tvungen att vänta länge för att få komma till den offentliga hälsovården. Här måste vi få en ändring.
Professor Hannu Valtonen vid Östra Finlands universitet har undersökt användningen av privata sjukförsäkringar i Finland. Den viktigaste orsaken till att man skaffade sig försäkringar var att snabbt komma till vård förbi köerna inom den offentliga vården. Undersökningen visar att det är vanligare att förmögna och utbildade tar en försäkring.
Ett hinder för de mindrebemedlades hälsa är inte endast sämre möjligheter att få en läkartid, utan det kan också vara problematiskt att köpa de mediciner som behövs. Var tionde av dem som svarade på FPAs undersökning (2013) uppgav att de hade låtit bli att köpa mediciner under det senaste året, eftersom de inte hade haft råd med dem. För en del av dem som hör till den fattigaste delen av befolkningen utgjorde hälsovårdskostnaderna över 40 % av familjens betalningsförmåga.
Självrisken för mediciner är verkligen höga för låginkomsttagare. I Finland är taket för de årliga läkemedelskostnaderna 610 euro. I de andra nordiska länderna är den cirka 300 euro. De höga kostnaderna drabbar framför allt långtidssjuka och dem som lever på arbetsmarknadsstöd, av dem kan en tredjedel inte köpa de mediciner de behöver.
De dyra läkemedlen är en snabbvinst för staten, för på lång sikt leder oskött sjukdom till dyr vård eller rentav förtidig död. Jag anser att det årliga egenansvaret för medicinersättningarna bör sänkas till samma nivå som i övriga Norden och läkemedelsersättningarna bör bli en del av totalbudgeten för hälsovården. Också de mindrebemedlade har rätt till hälsa.
Anette Karlsson
Texten är publicerad 24.1.2015 i HBL.