”Minns du vem jag är?” Det är en fråga som rymmer både kärlek och sorg. Ens make eller maka, en förälder eller någon annan närstående kanske inte längre känner igen en. En minnessjukdom kan ta ifrån en ord, minnen och förmågor. Men den tar inte ifrån människovärdet, känslorna eller behovet av närhet.
Efter diagnosen börjar ofta en period som pågår i flera år, men som vi talar alldeles för lite om. Många personer med minnessjukdom bor länge kvar i sitt eget hem och lever mitt i en vanlig vardag. Samtidigt förändras livet för de närstående. Ansvaret kan öka småningom och följas av oro, trötthet och sorg över det man måste avstå från. I Finland diagnostiseras omkring 23 000 nya fall av minnessjukdom varje år. Allt fler familjer ställs därför inför frågan hur livet med sjukdomen ska fortsätta.
Man utreder, diagnostiserar och vårdar i den offentliga servicen, men man kan inte erbjuda allt det stöd som behövs under årens lopp. Här har social- och hälsovårdsorganisationer och frivilliga en stor betydelse. Kamratstöd, rådgivning och gruppverksamhet kan hjälpa både den som insjuknat och de närstående att leva i en förändrad vardag. För en annan människa i samma situation behöver man inte förklara allting från början.
Ändå försämras nu just organisationernas möjligheter att hjälpa. Regeringen Orpo-Purra har kraftigt skurit ned finansieringen till social- och hälsovårdsorganisationer, och nästa år minskar finansieringen ytterligare. I statsbudgeten syns nedskärningen som en besparing, men behovet av hjälp försvinner inte. Även om kamratstöd, rådgivning eller gruppverksamhet upphör, fortsätter livet med minnessjukdomen.
Det här märks nu också i Östra Nyland, där framtiden är osäker för viktig verksamhet som olika organisationer ordnar för personer med minnessjukdom och deras närstående. Situationen kan inte förklaras enbart med regeringens nedskärningar, men den visar hur bräcklig grund en del av stödet vilar på. Inom den offentliga servicen finns inte motsvarande stöd färdigt att ta över. I en tvåspråkig region har det också betydelse om man får hjälp på sitt eget språk. När det blir svårare att hitta orden är modersmålet det språk på vilket en människa bäst kan berätta om sin smärta, sin rädsla och sina behov.
En person med minnessjukdom är också efter diagnosen en make eller maka, en förälder, en vän och en granne. Vid personens sida finns ofta en närstående som försöker anpassa sig till en förändrad vardag och till sin egen sorg. När samhället sparar in på stödet omkring dem försvinner inte ansvaret. Det flyttas lätt över på just de människor som redan har mer än nog att bära. Det är varken rimligt eller hållbart.
Anette Karlsson
Kolumnen är publicerad 28.8.2026 i Borgåbladet.
Efter diagnosen börjar ofta en period som pågår i flera år, men som vi talar alldeles för lite om. Många personer med minnessjukdom bor länge kvar i sitt eget hem och lever mitt i en vanlig vardag. Samtidigt förändras livet för de närstående. Ansvaret kan öka småningom och följas av oro, trötthet och sorg över det man måste avstå från. I Finland diagnostiseras omkring 23 000 nya fall av minnessjukdom varje år. Allt fler familjer ställs därför inför frågan hur livet med sjukdomen ska fortsätta.
Man utreder, diagnostiserar och vårdar i den offentliga servicen, men man kan inte erbjuda allt det stöd som behövs under årens lopp. Här har social- och hälsovårdsorganisationer och frivilliga en stor betydelse. Kamratstöd, rådgivning och gruppverksamhet kan hjälpa både den som insjuknat och de närstående att leva i en förändrad vardag. För en annan människa i samma situation behöver man inte förklara allting från början.
Ändå försämras nu just organisationernas möjligheter att hjälpa. Regeringen Orpo-Purra har kraftigt skurit ned finansieringen till social- och hälsovårdsorganisationer, och nästa år minskar finansieringen ytterligare. I statsbudgeten syns nedskärningen som en besparing, men behovet av hjälp försvinner inte. Även om kamratstöd, rådgivning eller gruppverksamhet upphör, fortsätter livet med minnessjukdomen.
Det här märks nu också i Östra Nyland, där framtiden är osäker för viktig verksamhet som olika organisationer ordnar för personer med minnessjukdom och deras närstående. Situationen kan inte förklaras enbart med regeringens nedskärningar, men den visar hur bräcklig grund en del av stödet vilar på. Inom den offentliga servicen finns inte motsvarande stöd färdigt att ta över. I en tvåspråkig region har det också betydelse om man får hjälp på sitt eget språk. När det blir svårare att hitta orden är modersmålet det språk på vilket en människa bäst kan berätta om sin smärta, sin rädsla och sina behov.
En person med minnessjukdom är också efter diagnosen en make eller maka, en förälder, en vän och en granne. Vid personens sida finns ofta en närstående som försöker anpassa sig till en förändrad vardag och till sin egen sorg. När samhället sparar in på stödet omkring dem försvinner inte ansvaret. Det flyttas lätt över på just de människor som redan har mer än nog att bära. Det är varken rimligt eller hållbart.
Anette Karlsson
Kolumnen är publicerad 28.8.2026 i Borgåbladet.
