Regeringen Sipilä publicerade sitt förslag om kundernas valfrihet inom social- och hälsovården. I framtiden kommer alla tjänsteleverantörer att vara likvärdiga, vilket betyder att den offentliga servicen tvångbolagiseras och vårdmarknaden öppnas för konkurrens. Människorna kommer att få någon slags katalog, varifrån de ska välja tjänsteleverantören, alltså det så kallade vårdcentret. Sedan binder man sig till denna tjänsteleverantör i minst ett år. För en del låter detta fantastiskt, för andra skrämmande.
Min mormor, som lever på en liten pension, har stora förhoppningar om vårdreformen. Regeringen har låtit henne tro att valfriheten betyder att i framtiden även fattiga har möjlighet att gå till privatläkare. Inte mera långa väntetider och bollande från lucka till lucka, utan istället kvalitativ vård utan kö. Hon har samma önskan som vi alla har. Man måste komma till läkaren och man måste få vård oberoende av tjockleken på plånboken. Allt detta garanteras inte av regeringens vårdmodell, även om ministrarna lovar det. Reformen glömde minskningen av hälsoskillnader och vårdgarantin. Istället fokuserar reformen på fria marknader och skatteparadisföretagens intressen.
Valfrihet är ett fint ord, men det tycks vara bara en tom fasad. Tjänsteleverantören har nämligen rätt att bestämma om en maximikundmängd, vilket betyder att de kan ta emot en viss mängd kunder. Då kan det gå så, att en person inte kommer dit var hen har önskat. Efter det flyttas hen antagligen till landskapets vårdcenter på samma sätt som de personer som inte själva kunnat eller orkat välja.
Finland är ett glest bebyggt land och det kommer att finnas områden där äkta konkurrens inte kan skapas. Människor som bor på dessa områden har troligtvis endast landskapets vårdcenter som alternativ, om inte den också flyttas längre bort på grund av besparingskraven på tre miljarder euro. I regeringens förslag står det att tjänsterna måste erbjudas nära och enligt befolkningens behov, men tjänsterna kan centraliseras till en större enhet då till exempel minskningen av kostnaderna eller ökningen av effektiviteten kräver det. Förenklat kommer denna modell att förbättra servicen i städerna och försämras i den åldrande landsbygden. Så gick det också i vårt grannland Sverige, var man har en mer dämpad valfrihetsmodell än den som planeras i Finland. Stora förväntningar kan snabbt bli besvikelser.
Personligen vill jag inte ens bekanta mig med tjänsteleverantörer och sedan välja ett alternativ från någon katalog. Jag vill komma till läkaren då det behövs, att mina närmaste tas väl hand om och att tjänsterna är nära. Splittring av servicen genom tvångsbolagisering och avtappning av skattemedel till skatteparadis via den breda valfriheten kommer att leda till att önskemålen om god vård till rimligt pris på ett rimligt avstånd från hemmet inte uppfylls. Önskemålen kan uppfyllas genom att stärka den offentliga vården och genom att genomföra en vårdgaranti.
Anette Karlsson
Texten är publicerad 16.5.2017 i Östnyland.