Det sägs att finländare har sisu, men att finländarna också har ett hjärta får mindre uppmärksamhet. Vi är tusentals som hjälper varandra varje dag, inte av plikt utan av en genuin vilja att göra gott. Det finländska medborgarsamhället bär oss, och har gjort det i årtionden.
I den lokala föreningen för närståendevårdare har jag sett hur man med små resurser erbjuder kamratstöd. I min sons fotbollslag har jag beundrat föräldrar som av god vilja är en drivkraft för laget. I pensionärsklubbar har jag hört hur viktiga de gemensamma mötena och kaffestunderna är. I vardagslivet är medborgarsamhället hela tiden närvarande. Det här är en av Finlands mest värdefulla kraftresurser.
Tyvärr hamnar medborgarsamhället i en alltmer utsatt situation. Finansieringen är osäker och byråkratin har trängt undan det som är själva kärnan i föreningarnas verksamhet, alltså mötet mellan människor. Samtidigt växer förväntningarna på det stöd som bygger på frivilliga krafter. Det måste uppriktigt sägas högt att den ekvationen inte håller i längden. Det finländska medborgarsamhället har varit en framgångssaga, och det måste det få fortsätta att vara. Annars får vi problem, ekonomiskt, men framför allt ur ett medmänskligt perspektiv.
En utredning från 2023 visar att värdet av frivilligarbetet uppgår till cirka 3,2 miljarder euro per år, vilket motsvarar 1,3 procent av bruttonationalprodukten. Låt oss göra ett tankeexperiment: om frivilligarbetet skulle upphöra och samhället måste ersätta det, skulle det motsvara till exempel över 300 000 timmar hemvård i månaden. Förlusten av medborgarsamhället skulle framför allt innebära ett enormt hålrum i det vardagliga stödet och välbefinnandet.
Vi får inte låta medborgarsamhället tyna bort. Förutsättningarna för föreningar och organisationer, stora som små, måste tryggas. Gemenskap uppstår inte i ett vakuum, utan ur vardagliga handlingar, genom tillit och möjlighet att delta. Varje euro som satsas på medborgarsamhället betalar sig mångfalt tillbaka. Det stärker välfärden, förebygger problem och sparar kostnader.
Att stärka gemenskapen är både mänskligt rätt och ekonomiskt klokt. Därför måste vi ta hand om denna kraftresurs.
Anette Karlsson
Texten är publicerad i november 2025 i Eläkkeensaaja.
I den lokala föreningen för närståendevårdare har jag sett hur man med små resurser erbjuder kamratstöd. I min sons fotbollslag har jag beundrat föräldrar som av god vilja är en drivkraft för laget. I pensionärsklubbar har jag hört hur viktiga de gemensamma mötena och kaffestunderna är. I vardagslivet är medborgarsamhället hela tiden närvarande. Det här är en av Finlands mest värdefulla kraftresurser.
Tyvärr hamnar medborgarsamhället i en alltmer utsatt situation. Finansieringen är osäker och byråkratin har trängt undan det som är själva kärnan i föreningarnas verksamhet, alltså mötet mellan människor. Samtidigt växer förväntningarna på det stöd som bygger på frivilliga krafter. Det måste uppriktigt sägas högt att den ekvationen inte håller i längden. Det finländska medborgarsamhället har varit en framgångssaga, och det måste det få fortsätta att vara. Annars får vi problem, ekonomiskt, men framför allt ur ett medmänskligt perspektiv.
En utredning från 2023 visar att värdet av frivilligarbetet uppgår till cirka 3,2 miljarder euro per år, vilket motsvarar 1,3 procent av bruttonationalprodukten. Låt oss göra ett tankeexperiment: om frivilligarbetet skulle upphöra och samhället måste ersätta det, skulle det motsvara till exempel över 300 000 timmar hemvård i månaden. Förlusten av medborgarsamhället skulle framför allt innebära ett enormt hålrum i det vardagliga stödet och välbefinnandet.
Vi får inte låta medborgarsamhället tyna bort. Förutsättningarna för föreningar och organisationer, stora som små, måste tryggas. Gemenskap uppstår inte i ett vakuum, utan ur vardagliga handlingar, genom tillit och möjlighet att delta. Varje euro som satsas på medborgarsamhället betalar sig mångfalt tillbaka. Det stärker välfärden, förebygger problem och sparar kostnader.
Att stärka gemenskapen är både mänskligt rätt och ekonomiskt klokt. Därför måste vi ta hand om denna kraftresurs.
Anette Karlsson
Texten är publicerad i november 2025 i Eläkkeensaaja.
