Jag är dålig om jag inte stressar

Numera är livet ett ända utförande. Alla har bråttom och är stressade. Man måste ha bråttom och stressa, för det är det enda sättet att visa alla hur viktiga vi är. Men vad händer det ifall vi inte hade bråttom, är vi då mindre värda, oviktigare jämfört med människor som har bråttom och stressar? Det kan också vara så, att vi bildar stress åt oss själva, för vi vill att alla skall tycka vi är viktiga. Det här är ju huvudlöst.
Varifrån kommer då den här kända brådskan? Vi har en stor vilja att prestera: vi studerar, arbetar, har semestrar och hobbyn. Alla dessa saker är planerade, så att vi säkert hinner göra allt och inget glöms bort. Speciellt semestrarna är nuförtiden fullplanerade. Jag har hört folk säga, att de skulle behöva semester för att återställa sig efter en tung, fartfylld och planerad semester. Vi har glömt den spontana fritiden, rätten att sova i solen hela dagen eller att ta en cykeltur utan karta. Alla behöver fritid och lugn o ro. Ifall vi planerar allt på sekunden och brådskar igenom både arbete och semester, hurudana minnen av vårt liv har vi då i ålderdomen?
Planering och organisering är en dygd, men var går gränsen? Arbete och utbildning är bra för oss och för samhället, men det är inte ändamålsenligt att vi blir slutkörda och intresset för arbetet upphör. Har vi rätt att ta tid åt oss själva eller är det mera tillåtet att vi blir slutkörda redan i ung ålder? Vi har skäl att fundera, vad det är som får oss att prestera på bekostnad av vår hälsa och vårt välmående.
Det diskuteras mycket om att arbetskarriären måste förlängas. Unga måste få examen så fort som möjligt, så att de blir värdefulla skattebetalare. Människorna skall arbeta så länge som möjligt, pensionsåldern höjs hela tiden. Undersökningarna visar att stället där man borde fokusera på då man talar om arbetskarriärer är mitten, inte början eller slutet. Bästa lösningen skulle vara att fokusera på arbetstagarnas välfärd och välmående på arbetsplatsen. Också arbetslöshet medför stress och problem. Arbetslösas välfärd, välmående och möjligheter att få nytt arbete måste också tas i beaktande. Då får vi längre karriärer utan att tvinga människor att prestera på bekostnad av deras hälsa och välmående.
Hela livet är uppbyggt på förhand: skaffa en bra utbildning, ett bra arbete och hitta din livspartner och grunda familj. Vi måste redan som unga veta vad vi ska göra för att klara oss i livet och uppfylla kraven vår omgivning gett oss. Ibland är det ändå bra att stanna upp och fundera: vad vill jag av livet, vad gör mig glad?
Människan behöver tid med sina närmaste. Av de närmaste och käraste får vi krafter till nya utmaningar. Alla måste ha en rätt att hitta sin egen väg i livet, en väg där hen orkar och vill gå hela sitt liv. Vi lever bara en gång, livet ska inte presteras, utan levas.
Anette Karlsson
Texten är publicerad 3.6.2014 i Östra Nyland.