Bra mamma, dålig mamma, hemmamamma, karriärmamma, storfamiljsmamma, deprimerad mamma, ung mamma, gammal mamma, ensam mamma, adoptivmamma och bonusmamma – det finns många slags mammor. För barnet är vi dock alla bara mammor. Bandet mellan mamman och barnet är det vackraste som finns i världen, men varför finns det så många mammor, också jag, som ofta har känslor av skam eller misslyckande?
Under de senaste tre månaderna som mamma har jag sett hur hjälpsamma mammorna är. Men den brutala sidan av mammornas värld har också blivit bekant. Det finns mycket mammor inte pratar om, speciellt med andra mammor. Det är förståeligt att vissa saker, såsom tröttheten, känslostormarna eller problemen i parförhållandet är saker man inte vill prata om, även om de är en naturlig del av livet i en ny familj och de inte är något att skämmas över. Det var överraskande för mig som en nybliven mamma, att mammor också kan undvika att tala om vanliga saker, såsom barnets sömnrutiner, ätande och utveckling.
Jag känner mammor, vars barn har sovit i sitt eget rum sen de var fem veckor gamla. Pappor som sovit i vardagsrummet i ett halvt år. Dessa familjer har fått höra att barnet är för litet för att sova ensam i sitt rum och att pappan inte deltar tillräckligt i skötseln av barnet. Det är fel att de tvingas lyssna på andras kritik om hur de lever. För mig själv har största saken som orsakat skamkänslor varit ammandet och tuttflaskan. Mitt barn äter från tuttflaska och nu också bara modersmjölksersättning. Jag fick höra hur en min vän i timtal ”tvångsammade” sitt barn som skrek av hunger, bara för att hon blev uppmuntrad, eller enligt mitt tycke tvingad. Man får ofta höra att ju mera du ammar, desto mera mjölk kommer det. Denna fras tröstar inte oss som av olika orsaker har svårigheter med amningen. Man känner att man har misslyckats genast i startgroparna. Jag kommer ihåg hur djupt i misslyckandets grop jag föll, då en min vän berättade att mjölken kom från henne som vattnet i en brandbil. Att tala om saken var svårt och jag försökte undvika ämnet. Min son föddes prematur, så jag kunde hänvisa till omständigheterna. Innerst inne kände jag ändå att jag misslyckats.
Det var skrämmande att berätta detta, men jag hoppas att fler mammor vågar berätta om saker som de skäms över. Speciellt därför att största delen av sakerna vi skäms över är sådana att det inte finns något behov att skämmas över dem. Tävlingsandan och fördömande kommentarer av andra mammor måste utrotas från vårt samhälle. Alla vill vara bra mammor, och största delen är det. Låt oss uppmuntra varandra och förstå att det finns mycket olika mammor på 2020-talet, men alla lika värdefulla. Glad morsdag till alla mammor och personer som känner att de är mammor till någon!
Anette Karlsson
Under de senaste tre månaderna som mamma har jag sett hur hjälpsamma mammorna är. Men den brutala sidan av mammornas värld har också blivit bekant. Det finns mycket mammor inte pratar om, speciellt med andra mammor. Det är förståeligt att vissa saker, såsom tröttheten, känslostormarna eller problemen i parförhållandet är saker man inte vill prata om, även om de är en naturlig del av livet i en ny familj och de inte är något att skämmas över. Det var överraskande för mig som en nybliven mamma, att mammor också kan undvika att tala om vanliga saker, såsom barnets sömnrutiner, ätande och utveckling.
Jag känner mammor, vars barn har sovit i sitt eget rum sen de var fem veckor gamla. Pappor som sovit i vardagsrummet i ett halvt år. Dessa familjer har fått höra att barnet är för litet för att sova ensam i sitt rum och att pappan inte deltar tillräckligt i skötseln av barnet. Det är fel att de tvingas lyssna på andras kritik om hur de lever. För mig själv har största saken som orsakat skamkänslor varit ammandet och tuttflaskan. Mitt barn äter från tuttflaska och nu också bara modersmjölksersättning. Jag fick höra hur en min vän i timtal ”tvångsammade” sitt barn som skrek av hunger, bara för att hon blev uppmuntrad, eller enligt mitt tycke tvingad. Man får ofta höra att ju mera du ammar, desto mera mjölk kommer det. Denna fras tröstar inte oss som av olika orsaker har svårigheter med amningen. Man känner att man har misslyckats genast i startgroparna. Jag kommer ihåg hur djupt i misslyckandets grop jag föll, då en min vän berättade att mjölken kom från henne som vattnet i en brandbil. Att tala om saken var svårt och jag försökte undvika ämnet. Min son föddes prematur, så jag kunde hänvisa till omständigheterna. Innerst inne kände jag ändå att jag misslyckats.
Det var skrämmande att berätta detta, men jag hoppas att fler mammor vågar berätta om saker som de skäms över. Speciellt därför att största delen av sakerna vi skäms över är sådana att det inte finns något behov att skämmas över dem. Tävlingsandan och fördömande kommentarer av andra mammor måste utrotas från vårt samhälle. Alla vill vara bra mammor, och största delen är det. Låt oss uppmuntra varandra och förstå att det finns mycket olika mammor på 2020-talet, men alla lika värdefulla. Glad morsdag till alla mammor och personer som känner att de är mammor till någon!
Anette Karlsson
