I festtal är flera oroliga för åldringsvården i Finland, men då man beslutar om budgetar verkar det intresset som bortblåst. Faktum är att den finländska åldringsvården mår dåligt. För tillfället bor flera ensamma åldringar hemma trots att de skulle må bättre av att bo på ett annat ställe. Det är dags att den slitna frasen om att hemmet alltid är den bästa platsen för de äldre skrotas.
Det allmänna läget är att åldringar tvingas att bo hemma allt för länge. Det är svårt att komma till servicehem på grund av långa köer. Anhöriga är oroliga och upplever att hemvården, som även den kämpar med för få resurser, inte är tillräcklig.
Anhöriga känner att deras åsikter inte blir hörda och hemvårdens rop på hjälp besvaras inte heller. Klienterna inom hemvården är i allt sämre skick och fler av dem lider av demens. Därtill kan de också vara aggressiva. Vi måste vara ärliga och se bristerna inom åldringsvården och åtgärda dem.
Alla behöver närhet och trygghet. Att hålla äldre mot sin egen vilja i sina egna hem är inte hållbart. Vi kan inte lämna dessa människor åt sitt öde. De ska ha rätt till särskilt boende, till exempel servicehem eller grupphem. Det behövs också nya boendeformer, så att vi har olika alternativ att erbjuda de äldre.
Vi blir alla äldre. Åldringsvårdens kvalitet berör oss alla - idag min mormor, imorgon min mor och i övermorgon mig själv. Jag är glad över att min 85-åriga farmor klarar sig bra i sitt eget hem, även om hon under de senaste åren har fallit och skadat sig ett par gånger. Vi funderar alla någon gång på hur våra närmaste klarar sig när de blir äldre. Kommer de att få en kvalitativ vård då de behöver den? Kan vi lita på att hemvården hinner sköta sitt jobb väl? Och får våra närmaste en plats på ett hem när tiden för det kommer? I en nordisk välfärdsstat borde vi ju inte behöva fundera på liknande frågor, men tyvärr är vi tvungna att göra just det. En trygg och värdig ålderdom är inte verklighet i dagens Finland. Situationen måste rättas till. Det behövs mer hjärta i beslutsfattandet!
Anette Karlsson
Texten är publicerad 15.2.2019 i Östnyland.
Det allmänna läget är att åldringar tvingas att bo hemma allt för länge. Det är svårt att komma till servicehem på grund av långa köer. Anhöriga är oroliga och upplever att hemvården, som även den kämpar med för få resurser, inte är tillräcklig.
Anhöriga känner att deras åsikter inte blir hörda och hemvårdens rop på hjälp besvaras inte heller. Klienterna inom hemvården är i allt sämre skick och fler av dem lider av demens. Därtill kan de också vara aggressiva. Vi måste vara ärliga och se bristerna inom åldringsvården och åtgärda dem.
Alla behöver närhet och trygghet. Att hålla äldre mot sin egen vilja i sina egna hem är inte hållbart. Vi kan inte lämna dessa människor åt sitt öde. De ska ha rätt till särskilt boende, till exempel servicehem eller grupphem. Det behövs också nya boendeformer, så att vi har olika alternativ att erbjuda de äldre.
Vi blir alla äldre. Åldringsvårdens kvalitet berör oss alla - idag min mormor, imorgon min mor och i övermorgon mig själv. Jag är glad över att min 85-åriga farmor klarar sig bra i sitt eget hem, även om hon under de senaste åren har fallit och skadat sig ett par gånger. Vi funderar alla någon gång på hur våra närmaste klarar sig när de blir äldre. Kommer de att få en kvalitativ vård då de behöver den? Kan vi lita på att hemvården hinner sköta sitt jobb väl? Och får våra närmaste en plats på ett hem när tiden för det kommer? I en nordisk välfärdsstat borde vi ju inte behöva fundera på liknande frågor, men tyvärr är vi tvungna att göra just det. En trygg och värdig ålderdom är inte verklighet i dagens Finland. Situationen måste rättas till. Det behövs mer hjärta i beslutsfattandet!
Anette Karlsson
Texten är publicerad 15.2.2019 i Östnyland.
