Ingen borde tvingas välja mellan mat och medicin

Jag vill berätta om min mormor. Hon är mamma till tre och hon har jobbat i låglönebranscher hela sin arbetskarriär. Innan hon gick i pension blev hon sjukskriven och jobbade deltid. En tid senare blev hon sjukpensionerad. Pensionen var liten och den höjdes dessvärre inte då hon gick i ålderspension. Efter hyran och elräkningen blir det bara några hundra euron kvar att leva på. Höjda kundavgifter och självriskandelar för mediciner gör inte situationen lättare. Många pensionärer med små inkomster kämpar dagligen för att få pengarna att räcka till.

Enligt enkät av Pensionsskyddscentralen upplever närmare 10 procent av pensionstagare allvarliga försörjningsproblem. Den allra fattigaste finländaren är en kvinna över 75 år som bor ensam. Allt fler pensionärer lever i fattigdom och orsaken är höjda social- och hälsovårdsutgifter. Fler än var tionde pensionär har valt att inte gå till läkaren eller att köpa mediciner på grund av brist på pengar. Då jag senast gick till apoteket blev jag så ledsen då jag såg en äldre kvinna som funderade på vilka mediciner hon kunde köpa, eftersom hon inte hade råd med alla som hon behövde. Sådant får inte ske i en välfärdsstat som Finland. Ingen ska måsta välja mellan mat och medicin, eller lämna mediciner de behöver i apoteket.

Under denna regeringsperiod har man i Lovisa och Borgå, trots socialdemokraternas motstånd, höjt vårdavgifterna med 30 procent. Höjningen var stor och den har säkert påverkat många östnylänningar på ett negativt sätt. Därtill har denna regering höjt på självriskandelen för mediciner och resor samt gjort nedskärningar i ersättningarna för diabetes mediciner och slopat ersättningen för dieter. Och som nyaste svängen har vi ändringarna i taxilagen och FPA:s nya upphandlingskrav, vilka har fört med sig mycket problem för personer med funktionsnedsättning (ÖN 13.11).

Ett hållbart samhälle byggs inte på detta sätt. Situationen måste åtgärdas under nästa regeringsperiod. Finland har på EU-nivå bundit sig till att minska fattigdomen, men tyvärr har riktningen varit en helt en annan under denna regering - inkomstklyftorna har ökat. Om vi verkligen vill stoppa ojämlikheten på lång sikt, har vi inte råd att driva en politik där låginkomsttagare är de största förlorarna. Det behövs mer hjärta i beslutsfattandet!

Anette Karlsson

Texten är publicerad 16.11.2018 i Östnyland.


Kommentit