1990-talets barn

Barnen, som föddes på 1980-talet, växte upp under lågkonjunkturen på 1990-talet och blev ungdomar under recessionen på 2000-talet. Jag föddes år 1988 och växte upp under lågkonjunkturen, men det har inte gjorts någon större undersökning av min årsklass. Det har gjorts en undersökning av dem, som föddes 1987, men företeelsen av undersökningen syns också i min årsklass. Undersökningen visar, att fattigdom går i arv och besparingarna avsedda för barn syns som mångdubbla utgifter i framtiden.

I undersökningen som gjordes av dem, som föddes år 1987, kommer det fram att var fjärde i den årsklassen har brott eller andra förseelser på sitt konto och var fjärde har utkomstproblem. Var femte i den årsklassen har haft psykiska problem. 10 000 av hela 60 000 personer i den årsklassen hade endast grundskoleexamen som 21-åring.

Resultaten av undersökningen är inte överraskande, men desto oroväckande. Prislappen på 90-tals nedskärnings- och besparingsåtgärder har vi nu att betala. På grund av den ekonomiska lågkonjunkturen minskade statens inskomster samt ökade utgifterna, detta gav en någon slags “rätt” att spara på offentliga varor. I samma veva gjordes strukturella och kvalitativa förnyelser med vars hjälp man försökte förflytta sig från universalism till behovsprövning samt ge ett större ansvar för individen.

I början av 1990-talet riktade, den borgerliga, Ahos regering nedskärningarna så långt som möjligt till inkomstrelaterad social trygghet och offentlig produktion av service. Ytterligare stramades lönetagarnas beskattning. Under Ahos regering lindrades endå kapital- och företagsinkomsternas beskattning. Politiken ändrades år 1995, då Lipponens regnbågsregering började i sin tur lindra lönetagarnas beskattning och öka produktionen av den offentliga servicen. Även om den offentliga sektorn började växa efter lågkonjunkturen, var växten långsammare än tidigare.

Lågkonjunkturens besparingars offer var sjuka, arbetslösa, barnfamiljer, pensionstagare, unga och de lågavlönade. Undersökningarna visar, att 90-talets nedskärningspolitik var fel. De mänskliga tragedierna och utgifterna som samhället fått är mångfaldiga gentemot besparingarna som gjordes. Socialskyddssystem och högklassig offentlig service som är tillgänglig för alla samt en rättvis inkomstdelning är basen för att bygga upp en stabil ekonomi. Ett brett samhälleligt välmående och en framgångsrik nationalekonomi går hand i hand.

Vi bör ta i beaktande lärdomarna vi fått av 90-talets beslut och följderna av dem. Under 2000-talets ekonomiska lågkonjunktur är det viktigt att göra beslut som minskar på inkomstskillnaderna och som är socialt rättvisa.

Statens ekonomi bör balanseras och besparingar krävs, men det är inte hållbart att köra ner välfärd och utbildning i besparningsvimmeln! Det måste finnas investeringar och visioner i Finlands framtid – vem investerar i Finland, om vi inte gör det ens själva?

Anette Karlsson

Kolumnen är publicerad 8.5.2014 i Östra Nyland.