För Finland har det nordiska samarbetet länge varit självklart. Vi har jämfört lagstiftning, utvecklat gemensamma lösningar och lärt av varandra. Ur detta har den nordiska modellen vuxit fram med ekonomisk styrning, omfattande offentlig välfärd och ett organiserat arbetsliv. Den bygger på rättsstat, jämlikhet, social trygghet och stark tillit mellan människor.
Norden ses med rätta som något positivt. Därför är den nordiska referensramen respektingivande och flitigt använd över partigränserna. Men vad hänvisar vi egentligen till när vi talar om Norden? Är det Tidöregeringens Sverige eller Palmes folkhem vi gärna liknar oss vid?
Regeringen Orpo har i arbetslivsfrågor varit selektiv i sina nordiska exempel och främst lyft fram sådant som stöder den ena arbetsmarknadsparten. Även i frågan om kärnvapen talar både regeringen och vi socialdemokrater om vad som vore mest nordiskt. Vi vill bevara begränsningarna i lag. Om regeringen får sin vilja igenom blir Finland ändå det nordiska land som har minst begränsningar, vilket med tanke på vårt geografiska läge är ologiskt.
Kriminalpolitiken är ett annat exempel. Den nordiska linjen har varit kunskapsbaserad. Straff är en del av rättssystemet, men forskning visar att straffens längd sällan avgör hur brottsligheten utvecklas.
Viktigare är vad som minskar risken för återfall. Därför har de nordiska länderna betonat rehabilitering, förebyggande arbete och socialpolitik. Samhällspåföljder har ofta visat sig vara både effektivare och billigare än fängelse. Mot denna bakgrund är utvecklingen i Finland oroande. Sannfinländarna driver en linje för hårdare straff.
Samlingspartiet driver Finland bort från den nordiska linjen i utrikespolitiken.
Regeringen, där SFP ingår, för en politik som ökar ojämlikheten och driver fler barnfamiljer in i fattigdom. När social rättvisa försvagas påverkas också tryggheten. Forskningen är tydlig. Utanförskap, arbetslöshet och växande klyftor ökar risken för kriminalitet. Ett samhälle där fler lämnas utanför blir inte tryggare genom hårdare straff, utan genom fungerande skolor, stöd i tid och möjlighet till arbete.
Samtidigt behövs det nordiska samarbetet mer än på länge. Ökade stormaktsspänningar påverkar också oss. I ett sådant läge är det viktigt att Norden håller ihop. Tillsammans har vi stark industri, hög kompetens och tillförlitliga institutioner.
För att stärka samarbetet borde Nordiska rådet få en tydligare och mer aktiv roll i att driva gemensamma initiativ och samordna politiken. Nordens styrka har alltid legat i förmågan att förena ansvar, kunskap och solidaritet. Den nordiska modellen har tjänat Finland väl. Att överge den vore ett allvarligt misstag.
Norden ses med rätta som något positivt. Därför är den nordiska referensramen respektingivande och flitigt använd över partigränserna. Men vad hänvisar vi egentligen till när vi talar om Norden? Är det Tidöregeringens Sverige eller Palmes folkhem vi gärna liknar oss vid?
Regeringen Orpo har i arbetslivsfrågor varit selektiv i sina nordiska exempel och främst lyft fram sådant som stöder den ena arbetsmarknadsparten. Även i frågan om kärnvapen talar både regeringen och vi socialdemokrater om vad som vore mest nordiskt. Vi vill bevara begränsningarna i lag. Om regeringen får sin vilja igenom blir Finland ändå det nordiska land som har minst begränsningar, vilket med tanke på vårt geografiska läge är ologiskt.
Kriminalpolitiken är ett annat exempel. Den nordiska linjen har varit kunskapsbaserad. Straff är en del av rättssystemet, men forskning visar att straffens längd sällan avgör hur brottsligheten utvecklas.
Viktigare är vad som minskar risken för återfall. Därför har de nordiska länderna betonat rehabilitering, förebyggande arbete och socialpolitik. Samhällspåföljder har ofta visat sig vara både effektivare och billigare än fängelse. Mot denna bakgrund är utvecklingen i Finland oroande. Sannfinländarna driver en linje för hårdare straff.
Samlingspartiet driver Finland bort från den nordiska linjen i utrikespolitiken.
Regeringen, där SFP ingår, för en politik som ökar ojämlikheten och driver fler barnfamiljer in i fattigdom. När social rättvisa försvagas påverkas också tryggheten. Forskningen är tydlig. Utanförskap, arbetslöshet och växande klyftor ökar risken för kriminalitet. Ett samhälle där fler lämnas utanför blir inte tryggare genom hårdare straff, utan genom fungerande skolor, stöd i tid och möjlighet till arbete.
Samtidigt behövs det nordiska samarbetet mer än på länge. Ökade stormaktsspänningar påverkar också oss. I ett sådant läge är det viktigt att Norden håller ihop. Tillsammans har vi stark industri, hög kompetens och tillförlitliga institutioner.
För att stärka samarbetet borde Nordiska rådet få en tydligare och mer aktiv roll i att driva gemensamma initiativ och samordna politiken. Nordens styrka har alltid legat i förmågan att förena ansvar, kunskap och solidaritet. Den nordiska modellen har tjänat Finland väl. Att överge den vore ett allvarligt misstag.
Anette Karlsson och Johan Kvarnström
Texten är publicerad 21.3.2026 i HBL.
